Vålådalen

Vålådalen, jag vad kan jag säga förutom att den platsen vann mitt hjärta på en gång. Med otroligt vackra vyer, redan innan man kommit speciellt långt upp på berget och en ordentlig jokk med klart, friskt vatten blev jag såld.

Dagen började som oftast med en biltur för att ta oss till fjällen. Då vi inte hade vart i Vålådalen än föll valet på denna plats.

Väl framme valde vi turen till Östra Ottfjället och började vandra.

En bit upp i backen tog vi vänster vid vindskyddet och fortsatte turen över både frusen mark och blöta myrar. Efter en bra stund började vi undra när vi skulle nå nästa märke och varför det kändes som att vi leddes åt fel håll. När så äntligen nästa ledpinne kom märkte vi att vi följde helt fel led. Fram med karta och gps och se hur fel ute vi var. Tydligen hade vi gått fel redan från början och vindskyddet vi vek av vid var inte ens rätt vindskydd…

Det var bara att vända om och gå tillbaka ett par kilometer. Vi letade oss ner till rätt led så småningom och började klättra uppåt igen. Dock hade dagen redan gått så långt att vi inte skulle hinna upp till toppen innan jag skulle iväg på 25-års fest.

Vi kom upp en bit till och när jag vände mig om fick jag se den här vyn :

Solen letade sig genom molnen och kastade ett  otroligt vackert sken över fjällen.

Strax därefter var det inte längre barmark utan ett tunt täcke snö låg på den allt mer frusna marken och det blev lite tuffare vandring.  Det kändes att luften ändrades till det kallare och vinden tog i allt mer men en liten bit till ville jag hinna innan vi skulle behöva vända hemåt igen.

När vi nådde denna platå bestämde vi oss för att det fick vara nog för idag. Vacker utsikt men molnen kröp allt längre ned och vinden blev riktigt stark så jag vågade inte riktigt fortsätta längre upp på berget.

Nöjd över att fått se detta valde vi att ta oss ner igen. Det var nog i sista sekunden för inte långt efter att vi hade tagit oss förbi den värsta halkan,  började det att snöa!

Stora fina flingor dalade ned och la sig som en tunn slöja både över oss och marken och det såg så vackert ut. Fjällen slutar aldrig att förvåna med sina snabba skiftningar och nu kändes det som att vi var mitt i ett byte av årstid.

När solen kom fram och värmde oss samtidigt som snöflingorna föll kunde jag inget annat göra än le och njuta av att naturen än en gång lät mig se dess magi.

 

Brukar ni vara ute och vandra? Har ni något bra tips på vackra fjäll i Jämtland som jag bara inte får missa?

Barnsligt förtjust i snö

Alltså känslan när de första snöflingorna för året landar i mitt ansikte är obeskrivlig.  En djup glädje som bubblar upp tillsammans med en känsla av frihet, lugn och tacksamhet.

Då vi nu går in i November är det väl ändå okej att säga:

Välkommen du underbara vinter!

Roadtrip till den första snön

Ja vart ska man börja. Den här dagen blev så mycket roligare än vad jag någonsin kunde ha trott.

På lördagen var vi (jag och min man)på Andersön här i Östersund och medan vi satt där och fikade såg vi hur det kom tjocka moln och drog in över Bydalsfjällen. De kändes inte som vanliga regnmoln utan vi båda tyckte att det såg ut som att det mycket väl kunde vara snö.

Ungefär 2 timmar senare drog molnen bort och vi såg att det hade kommit lite snö, längst upp,  på bergstopparna. Ni får ursäkta den dåliga kvaliteten men det var så mörkt samt inzoomat till 300 på teleobjektivet, men jag ville att ni skulle se vad vi såg.

Uppspelta av synen av snö, bestämde vi oss för att redan nästa dag åka till Bydalen.

Sagt och gjort. På söndagen packade vi bilen med lite fika, kameraväska och varma kläder.

Vi kom inte långt innan jag undrade vad det var för konstigt moln som tornade upp sig långt bort i fjärran. Det visade sig att det inte alls var ett moln utan Åre som under natten hade fått ett rejält lager snö på sig. Jag var ju självklart tvungen att stanna och ta en bild och där skulle vi få dagens första och största skratt.

Jag klev ur bilen, gick neråt vattnet för att få en bättre vinkel och tog bilden ni ser här nedan. Kikade på kameran när jag gick tillbaka för att se om det ens gick att fota så långt bort, handhållet dessutom, och var därför inte medveten om miljön omkring mig. Jag tittade upp för att se vart jag gick och hade då en bom, PRECIS framför näsan. Ryckte till, duckade mig och började skratta. Tittade mot Sigge för att se om han hade sett vad som skedde och får då se att han sitter och filmar mig med GoPro:n. Vilket fick mig att bara skratta ännu mer. Alltså vad är oddsen för att man lyckas fånga ett sådan ögonblick.

Efter detta var stämningen på topp och vi åkte vidare mot de snötäckta fjällen.

Vackra vyer flög förbi och vi stannade då och då så att jag fick rasta både min kropp och kameran.

När vi hade svängt av den större vägen för att ta grusvägen som går fram till Bydalen tornade snart en vit bergstopp upp sig, borta i horisonten. Överlycklig över att vi äntligen såg snön på nära håll var jag ju bara tvungen att ta ett glädjehopp.

Så läckert!

När vi kom fram till byn hängde regnet i luften och från marken såg vi inte ens snön. Men hade vi åkt hela vägen hit var vi bara tvugna att se snön så vi bytte till vandringsskor och jag packade om kameraväskan samt hängde på en långklänning på väskan (man vet ju aldrig och det blir ett bra fototillfälle) och började gå upp för berget.

Berget mitt emot oss såg vackert ut med den vita toppen och vi undrade när vi skulle nå snön där vi gick.

Det skulle inte dröja så länge.

Jag såg snön först och pekade in i skogen så att Sigge skulle få se. När han såg det gjorde jag ett överdrivet tjut och vi gick in i gläntan där snön var.

Det var dock så lite att vi inte kände oss nöjda utan fortsatte uppåt.

När vi nästan hade nått toppen fans det i alla fall tillräckligt med snö för att kunna kasta en snöboll. Vi njöt en stund av blåbär, som gömde sig under det tunna snötäcket, och de vackra vyerna.

Vi tänkte precis gå vidare när solen äntligen bröt igenom molnen och jag kände att mitt fototillfälle med klänningen, var  nu.

Jag bytte om till klänningen och valde att behålla de svart strumbyxorna på då det var så pass kallt. Men vandringskängorna hade jag ingen lust att ha med på bild så det blev till att springa runt utan skor.

Vi tog några bilder men det var så mycket kallare än jag trodde så jag fick rätt snabbt ge upp och gå för att klä på mig. Tyvärr blev mina fötter så kalla att jag inte kunde fortsätta upp till toppen. Vi vände nedåt igen, fortfarande glada över dagen.

När vi kom ner fick jag veta att Sigge hade filmat, mycket mer än vad jag hade varit medveten om, under hela dagen.  Min första tanke var att bli lite småsur men sedan började jag asgarva när han berättade om vilka stunder som faktiskt var med på film.

Han brukar alltid skämta om att han borde filma mig då jag både är ganska klumpig av mig samt är en sådan person som både säger och gör det som faller mig in, precis när jag känner det, och nu hade han gjort slag i saken och faktiskt lyckats rätt bra. Jag hade ingen aning om flera av stunderna han hade fått med. Det är väl det som är charmen med GoPro, man kan ju till och med ha dem uppochner när man filmar, vilket gör att man inte alls märker det så lätt.

För att avsluta detta inlägg tänkte jag bjussa på en liten film av dessa stunder. Ni får ju i alla fall en liten bättre inblick i vem jag är.

Hoppas att ni kommer att uppskatta den!

 

Kramar på er!

Camilla

Nya bröllopsbilder 2 år senare

Jag har känt en längtan att ta nya  bilder på mig och min man i våra bröllopskläder nu när vi skulle fira vår bröllopsdag. En längtan som tillslut skulle kunna bli av då vi hade  en sådan tur att vi skulle kunna låna en stuga i Edsåsdalen just under den helgen.

Vi packade med oss våra kläder och på lördagen när vi skulle iväg på utflykt till Ottsjö, tog vi med oss dem. Efter vägen dök det upp en vacker plats med träd ganska nära vägen och berg i bakgrunden. Här blir en fin plats tänkte vi och stannade. Vi började plocka fram våra grejer och Sigge upptäcker att han har glömt sina kläder i stugan. Eftersom det var på väg att bli dåligt väder så valde vi att inte vända om efter kläderna. Jag kände mig lite besviken men det fanns inte mycket att göra åt det då.

Dagen efter var det tyvärr inte alls speciellt bra väder så vi fick skjuta på det än en gång och jag sörjde att vi inte fick några bilder från denna helg. Men vi hade ett härligt firande ändå. Det finns liksom inget vi älskar mer än att vara ute i naturen på helgerna. Att sedan skåla i ett glas champagne (samma som vi hade på bröllopsmiddagen) och äta lite gott satte pricken över i:et.

Jag kunde dock inte riktigt släppa tanken på att få ta de där bilderna och ju mer höstens färger kom fram desto större blev suget att ändå genomföra fotograferingen.

Lite ovanliga omständigheter ledde till att vi hade chansen att få låna den där stugan en gång till och jag tog det som ett tecken. Nu skulle det bli av!

Jag vaknade riktigt tidigt på morgon, på lördagen, och såg att det var lite dimma ute. Perfekt, tänkte jag! Väckte Sigge och vi tog på oss våra kläder och åkte mot Hensjön där jag hade tittat ut en plats tidigare. Det var riktigt kallt denna morgon men jag ville så gärna ha med dimman på bilderna. Men när vi kom fram var dimman  tyvärr inte alls speciellt tät men jag hittade en plats med vacker höstskog som bakgrund så där ställde jag upp kameran. Sigge var snabb att ställa in sin telefon på att filma en timelaps vilket känns jätte mysigt att ha. Jag delar den här med er om ni också skulle vilja se.

Jag ställde in fokus, ändrade inställningarna så att de skulle klara detta mörka ljus och satte kameran på att ta en bild varannan sekund i 30 bilder, och gick sedan mot Sigge. Att ta sig upp på stenarna i högklackat när man varken ätit frukost eller ens druckit kaffe var inte det lättaste. Haha! Men jag fick hjälp upp och vi kunde börja ta bilder.

När vi väl stod där, kändes det så mysigt att få stå tillsammans där i den tidiga morgonen, bara vi, i kläderna vi gifte oss i och med vackra färger runt omkring.  Vi höll om varandra, kysstes, gick omkring och vi log, skämtade och skrattade.  Som en av de sista bilderna lyfte Sigge upp mig och jag gjorde samma pose som på vår bröllopsdag.

Det var en underbar stund och även om bilderna kanske inte blev helt perfekta med lite för mycket brus och suddiga rörelser (på grund av de dåliga ljuset) är jag så himla glad att vi nu har dessa bilder som minne. Det var nog någon mening med att det inte blev av förra gången, det var ju i den här stunden vi skulle vara.

 

Även kaos kan leda till något fint

Alltså den här lördagen blev inte alls som planerat!

Allt började med att vi bestämde på fredag kväll att åka till Edsåsdalen på lördag morgon då det äntligen verkade bli fint väder igen.  Vi pratade lite om att det skulle ha varit härligt att checkat in på sauna world i Åre efteråt men sa det mest på skoj, trodde jag.

När lördagen kom var vi båda lite små sega och kom inte riktigt igång så tidigt som vi hade behövt så efter ett tag kändes vi båda lite stressade och lättretliga. Då när vi tillslut nästan var klara undrade min man om vi skulle ta med badkläderna. Och jag sa nej eftersom jag inte hade lust att åka bil i över en timme, blöt och kall efter samt att jag bara ville komma iväg. Jag märkte att han blev lite tyst och undrade vad som var fel. Han trodde att vi hade bestämt att vi skulle åka och blev självklart besviken när det tydligen nu inte skulle bli av. Efter en del diskuterande och velande bestämdes det tillslut att vi skulle strunta i det den här gången men kanske ta det nästa helg.

Med ett ännu lite mer stressat och sänkt humör gick vi sakta ner med packningen till bilen, satte oss och körde iväg. Efter ett par minuter börjar Sigge leta efter sina solbrillor men utan resultat. Då tänds ett ljus och han kommer på att han lämnade dem på bagageluckan medan han packade in väskorna i bilden. Vi bestämmer oss för att chansa på att de ligger kvar på parkeringen och vänder därför om.  När vi kommer fram hittar vi dem och det känns redan lite bättre.

Åker iväg igen och svänger in på en mack för att tanka upp bilen och kan äntligen åka vidare.  MEN efter ett par kilometer börjar avgassystemslampan att lysa. Efter att vi har stannat och läst i handboken har vi inget annat val än att vända hemåt igen.

Nu var inte humöret på topp. Det kändes så drygt att få problem med bilen igen då vi var utan bil i 10 dagar för bara ett par veckor sedan.

Väl hemma igen kände jag inte alls för att slösa bort denna fina dag med att sitta inne och sura så efter lite övertalning fick jag med mig Sigge på en cykeltur bort mot Lugnvik och Ås. Jag hade sett några mysiga platser när jag var ute och fotade en dag och tänkte att vi kunde väl i alla fall äta vår matsäck som vi hade gjort i ordning.

Vi stannade först på en rastplats inte så långt hemifrån och mös i solen en stund. Jag balanserade lite stenar för att försöka bli lugnare i sinnet och lyckades få till en som såg riktigt läcker ut och gick för att hämta kameran. Just då började det blåsa och efter en rejäl vindpust rasade alltihop. Haha, jag vet inte riktigt hur jag skulle tolka det. Men jag kände mig i alla fall lugnare på insidan så det var ju bra.

Jag ville gärna visa Sigge ett ställe till så vi hoppade på cyklarna igen och åkte vidare. För att komma ner till vattnet så var vi även tvungna att gå genom skogen en bit och när vi kom fram blev vi inte besvikna. Vi var helt ensamma, solen låg direkt på och vi var som i en liten vik vilket gjorde att det var riktigt varmt. Där kände vi äntligen att lugnet och glädjen började infinna sig igen.

Solen började gå ned och jag som sällan åker någonstans utan ett ombyte, valde att sätta på mig hatt och långklänning för att fånga de vackra färgerna och ljuset som bildades. Att gå runt där på den steniga stranden och att  sedan sitta där på en sten i det varma solnedgångsljuset kändes som ren magi och i den stunden kände jag mig tacksam för att omständigheterna denna dag, hade lett mig just hit till denna stund.

Filmade även en liten snutt medan jag fotade, så, så här här kan set se ut när jag ska fota mig själv. Jag sätter oftast kameran på att ta några bilder, kanske 20 under ca 1 minut och kan på så sätt testa flera poser på en gång.

Dagen avslutades sedan med pizza och vin och vi kom fram till att även om dagen började rätt kasst blev det tillslut en riktigt fin dag.

I ett hav av rallarrosor

 

Vädret har varit rätt grått och trist här i ett par veckor nu  vilket har lett till att jag mest suttit inne vid datorn och jobbat. Det i sin tur har fått mig att bli lite smått tokig då mitt mående påverkas enormt av hur mycket eller framför allt hur lite jag är utomhus.

När jag då här om veckan äntligen fick se solen lysa gav det mig en sådan energi och lust att jag bara var tvungen att ge mig ut med kameran.

Jag tog cykeln och började cykla längs med vattnet ut mot Ås och fick se att hösten hade kommit längre än jag trodde. Löven hade börjat skifta färg, luften var kall och så där härligt krispig och  de flesta blommorna var vissna. Det var vackert men även lite sorgset på samma gång och jag bannade mig själv lite för att inte ha gett mig ut tidigare i veckan. Men allt har en mening och när jag nu cyklade fram längs de små vägarna njöt jag så otroligt mycket av allt det vackra på ett helt annat sätt än vad jag kanske annars skulle ha gjort.

När jag kom upp på ett krön såg det nästan ut som att det låg dimma över vägen vilket kändes konstigt då solen sken och dagen var långt framskriden. När jag kom närmre såg jag att det inte alls var dimma, det var frön. Luften var helt fylld av små, duniga frön från mjölkörten som stod i vägrenen. I solens sken såg det ut som att små, små kristaller svävade runt i luften. Det var så vackert att jag blev helt förtrollad av detta magiska skådespel.

 

En lång stund stod jag där och betraktade allt det vackra men sedan tog glädjen och ivern över och jag var bara tvungen att få vara delaktig. Jag klev in i fältet av rallarrosor och på en gång flög tusentals frön upp  och allt blev om möjligt ännu vackrare. Först bara gapade jag av förvåning men sedan kände jag en sådan glädje bubbla upp och jag skrattade och njöt fullständigt åt att få vara en del av denna stund.

När solen började gå ner var det dags att åka hemåt. En känsla av lätthet, glädje och en känsla av att kunna andas igen,  strömmade genom min kropp medan jag sakta cyklade fram, en känsla som inte hade funnits där när jag började min dag.  En känsla som jag nu kände tacksamhet över att äntligen få känna igen.

Om ni får en stund över, gå ut i ett fält av rallarrosor, spring runt och bara njut av det härlig skådespelet. den barnsliga glädjen det för med sig är verkligen som magi för själen.

Kram Camilla

En stund bland kossor

En av mina absoluta favorit sysselsättningar att göra på kvällarna den här årstiden är att ta bilen och åka runt på små grusvägar och utforska mina närområden. Det är så mysigt att åka runt medan solen sakta sjunker lägre och lägre på himlen.

En sådan kväll hade jag här om veckan.

Jag hade haft en tuff dag och hade ont och var på lite retligt humör och kände i hela kroppen att jag behövde komma ut från lägenheten en stund.

När min man kom hem frågade jag om vi inte kunde åka en sväng och han var inte sen att haka på. Då vi aldrig hade inte åkt ut mot Lit tidigare så  föll valet på att ta oss ditåt. Redan när vi svängde av på grusvägen in i skogen kände jag att pulsen gick ner, andningen djupnade och jag blev mer närvarande i nuet.

Skog, öppna fält, odlingar och sjöar flög förbi och jag kände suget att fånga det på bild komma krypande.

När vi stannade och jag hörde koskällor var jag bara tvungen att kolla vart kossorna kunde gömma sig. Jag behövde inte leta länge för strax kom de runt hörnet gående rätt emot oss. Det är detta som är så härligt med kossor, deras nyfikenhet och tillitsfullhet. De var så fina med den gamla redskapsboden bakom sig att jag bara var tvungen att föreviga dem. Det dröjde inte länge innan deras nyfikenhet hade för dem alldeles intill oss och jag fick känna deras lugna, trygga energi samt njuta av det underbara ljudet av koskällor.

 

På väg tillbaka till stan stannade vi ett par gånger så att jag kunde ta några bilder så att vi skulle ha minnen av denna kväll att titta tillbaka på. Det är det bästa med att fotografera så mycket, minnena, att kunna gå tillbaka och minnas när vårt eget minne kanske förlorat en del i styrka.  Nu, genom denna blogg, kommer jag även kunna minnas känslorna från denna härlig stund.

Naturen har verkligen en helande verkan på mig och det är härligt att känna att jag kan få den känslan även fast jag största delen av tiden satt i en bil. Härligt att jag har något att kunna ta till de dagar kroppen inte riktigt orkar så mycket rörelse.

Det riktiga guldet av norrland

Hjortron, detta söta, fylliga bär, fullt av smak från skogen är ett av mina absoluta favorit bär och faktiskt en av anledningarna till att jag längtade norrut.

Trots att jag har spenderar många semesterveckor om somrarna i Åre så har jag aldrig lyckats pricka in hjortrontiden. Antingen har det varit för tidigt, för dåligt år eller till och med för sent trots att jag behövde vara tillbaka på jobbet runt v 33 varje år.

Men nu, detta år fick jag äntligen känna på hur det är att få plocka flera liter

hjortron och jag bara älskade det. Jag har dock mycket kvar att lära om  vilka ställen som är de bästa men en lärdom har jag redan fått med mig och det är : ta inte sovmorgon när du ska ut och plocka.. Vi kom upp på fjället vid Ottsjö en dag runt lunch och gick direkt dit vi hade sett massor av omogna veckan innan men det fanns nästan inga kvar. Snopna kollade vi oss runt och såg massor av folk komma med stora hinkar fyllda med gyllene bär. Vi var för sena!

Vi letade vidare och lyckades i alla fall få ihop en liter denna dag.

Nästa dag åkte vi tillbaka men tänkte att vi skulle gå ännu längre bort, efter tips från ett gulligt par vi mötte dagen innan. Vi letade och letade och hittade tillslut ett ställe som verkade lovande. Började plocka och ju mer jag plockade desto mer såg jag. Äntligen!

Plockade ett tag och sedan åt vi soppa och tittade på utsikten och bara slappade i solen en stund innan jag fortsatte plocka.

Mannen min somnade så jag kunde plocka vidare och medan jag gick där fylldes jag av en sådan tacksamhet och lycka över att jag var på just den här platsen under just denna tid. Efter så mycket oro, funderingar, jobbiga tider så är vi nu äntligen här, här där vi kan njuta av fjäll, klar luft och underbara vyer, så ofta vi vill. Vi klarade det!

När jag sedan åkte hem och kunde lägga 4 påsar med hjortron i frysen kände jag mig så rik.

Tänk att i vinter att kunna värma lite hjortron till ostbrickan, glassen eller pannkakorna, vilken lycka!

En start på något nytt

Jaha nu sitter jag här i min nya lägenhet i min nya stad och funderar på vilka mina första ord ska bli.
Anledningen till att jag har valt att starta den här sidan just nu är för att jag och min man precis har flyttat hit till Östersund från Gävle. Vi har båda länge känt en längtan norrut, mot fjäll, härlig natur och en längtan efter en nystart.
En av alla dessa dagar då vi diskuterade hur vi ens skulle börja, fick jag nog och sa: Bara välj en stad så kör vi!
Min man valde Östersund.
Samma dag sökte han jobb och efter några veckor hade han fått ett av de jobben han sökte just den där dagen.
Så nu är vi här, i en stad vi aldrig hade besökt innan vi valde att flytta hit och utan att känna någon här.
Vi fick verkligen vår nystart och min förhoppning är att även denna sida ska kunna bli början på något nytt.

Därför säger jag nu, hej och välkomna till Thismakesmyday.