I ett hav av rallarrosor

 

Vädret har varit rätt grått och trist här i ett par veckor nu  vilket har lett till att jag mest suttit inne vid datorn och jobbat. Det i sin tur har fått mig att bli lite smått tokig då mitt mående påverkas enormt av hur mycket eller framför allt hur lite jag är utomhus.

När jag då här om veckan äntligen fick se solen lysa gav det mig en sådan energi och lust att jag bara var tvungen att ge mig ut med kameran.

Jag tog cykeln och började cykla längs med vattnet ut mot Ås och fick se att hösten hade kommit längre än jag trodde. Löven hade börjat skifta färg, luften var kall och så där härligt krispig och  de flesta blommorna var vissna. Det var vackert men även lite sorgset på samma gång och jag bannade mig själv lite för att inte ha gett mig ut tidigare i veckan. Men allt har en mening och när jag nu cyklade fram längs de små vägarna njöt jag så otroligt mycket av allt det vackra på ett helt annat sätt än vad jag kanske annars skulle ha gjort.

När jag kom upp på ett krön såg det nästan ut som att det låg dimma över vägen vilket kändes konstigt då solen sken och dagen var långt framskriden. När jag kom närmre såg jag att det inte alls var dimma, det var frön. Luften var helt fylld av små, duniga frön från mjölkörten som stod i vägrenen. I solens sken såg det ut som att små, små kristaller svävade runt i luften. Det var så vackert att jag blev helt förtrollad av detta magiska skådespel.

 

En lång stund stod jag där och betraktade allt det vackra men sedan tog glädjen och ivern över och jag var bara tvungen att få vara delaktig. Jag klev in i fältet av rallarrosor och på en gång flög tusentals frön upp  och allt blev om möjligt ännu vackrare. Först bara gapade jag av förvåning men sedan kände jag en sådan glädje bubbla upp och jag skrattade och njöt fullständigt åt att få vara en del av denna stund.

När solen började gå ner var det dags att åka hemåt. En känsla av lätthet, glädje och en känsla av att kunna andas igen,  strömmade genom min kropp medan jag sakta cyklade fram, en känsla som inte hade funnits där när jag började min dag.  En känsla som jag nu kände tacksamhet över att äntligen få känna igen.

Om ni får en stund över, gå ut i ett fält av rallarrosor, spring runt och bara njut av det härlig skådespelet. den barnsliga glädjen det för med sig är verkligen som magi för själen.

Kram Camilla

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *