Roadtrip till den första snön

Ja vart ska man börja. Den här dagen blev så mycket roligare än vad jag någonsin kunde ha trott.

På lördagen var vi (jag och min man)på Andersön här i Östersund och medan vi satt där och fikade såg vi hur det kom tjocka moln och drog in över Bydalsfjällen. De kändes inte som vanliga regnmoln utan vi båda tyckte att det såg ut som att det mycket väl kunde vara snö.

Ungefär 2 timmar senare drog molnen bort och vi såg att det hade kommit lite snö, längst upp,  på bergstopparna. Ni får ursäkta den dåliga kvaliteten men det var så mörkt samt inzoomat till 300 på teleobjektivet, men jag ville att ni skulle se vad vi såg.

Uppspelta av synen av snö, bestämde vi oss för att redan nästa dag åka till Bydalen.

Sagt och gjort. På söndagen packade vi bilen med lite fika, kameraväska och varma kläder.

Vi kom inte långt innan jag undrade vad det var för konstigt moln som tornade upp sig långt bort i fjärran. Det visade sig att det inte alls var ett moln utan Åre som under natten hade fått ett rejält lager snö på sig. Jag var ju självklart tvungen att stanna och ta en bild och där skulle vi få dagens första och största skratt.

Jag klev ur bilen, gick neråt vattnet för att få en bättre vinkel och tog bilden ni ser här nedan. Kikade på kameran när jag gick tillbaka för att se om det ens gick att fota så långt bort, handhållet dessutom, och var därför inte medveten om miljön omkring mig. Jag tittade upp för att se vart jag gick och hade då en bom, PRECIS framför näsan. Ryckte till, duckade mig och började skratta. Tittade mot Sigge för att se om han hade sett vad som skedde och får då se att han sitter och filmar mig med GoPro:n. Vilket fick mig att bara skratta ännu mer. Alltså vad är oddsen för att man lyckas fånga ett sådan ögonblick.

Efter detta var stämningen på topp och vi åkte vidare mot de snötäckta fjällen.

Vackra vyer flög förbi och vi stannade då och då så att jag fick rasta både min kropp och kameran.

När vi hade svängt av den större vägen för att ta grusvägen som går fram till Bydalen tornade snart en vit bergstopp upp sig, borta i horisonten. Överlycklig över att vi äntligen såg snön på nära håll var jag ju bara tvungen att ta ett glädjehopp.

Så läckert!

När vi kom fram till byn hängde regnet i luften och från marken såg vi inte ens snön. Men hade vi åkt hela vägen hit var vi bara tvugna att se snön så vi bytte till vandringsskor och jag packade om kameraväskan samt hängde på en långklänning på väskan (man vet ju aldrig och det blir ett bra fototillfälle) och började gå upp för berget.

Berget mitt emot oss såg vackert ut med den vita toppen och vi undrade när vi skulle nå snön där vi gick.

Det skulle inte dröja så länge.

Jag såg snön först och pekade in i skogen så att Sigge skulle få se. När han såg det gjorde jag ett överdrivet tjut och vi gick in i gläntan där snön var.

Det var dock så lite att vi inte kände oss nöjda utan fortsatte uppåt.

När vi nästan hade nått toppen fans det i alla fall tillräckligt med snö för att kunna kasta en snöboll. Vi njöt en stund av blåbär, som gömde sig under det tunna snötäcket, och de vackra vyerna.

Vi tänkte precis gå vidare när solen äntligen bröt igenom molnen och jag kände att mitt fototillfälle med klänningen, var  nu.

Jag bytte om till klänningen och valde att behålla de svart strumbyxorna på då det var så pass kallt. Men vandringskängorna hade jag ingen lust att ha med på bild så det blev till att springa runt utan skor.

Vi tog några bilder men det var så mycket kallare än jag trodde så jag fick rätt snabbt ge upp och gå för att klä på mig. Tyvärr blev mina fötter så kalla att jag inte kunde fortsätta upp till toppen. Vi vände nedåt igen, fortfarande glada över dagen.

När vi kom ner fick jag veta att Sigge hade filmat, mycket mer än vad jag hade varit medveten om, under hela dagen.  Min första tanke var att bli lite småsur men sedan började jag asgarva när han berättade om vilka stunder som faktiskt var med på film.

Han brukar alltid skämta om att han borde filma mig då jag både är ganska klumpig av mig samt är en sådan person som både säger och gör det som faller mig in, precis när jag känner det, och nu hade han gjort slag i saken och faktiskt lyckats rätt bra. Jag hade ingen aning om flera av stunderna han hade fått med. Det är väl det som är charmen med GoPro, man kan ju till och med ha dem uppochner när man filmar, vilket gör att man inte alls märker det så lätt.

För att avsluta detta inlägg tänkte jag bjussa på en liten film av dessa stunder. Ni får ju i alla fall en liten bättre inblick i vem jag är.

Hoppas att ni kommer att uppskatta den!

 

Kramar på er!

Camilla

4 svar på “Roadtrip till den första snön”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *