Vålådalen, jag vad kan jag säga förutom att den platsen vann mitt hjärta på en gång. Med otroligt vackra vyer, redan innan man kommit speciellt långt upp på berget och en ordentlig jokk med klart, friskt vatten blev jag såld.
Dagen började som oftast med en biltur för att ta oss till fjällen. Då vi inte hade vart i Vålådalen än föll valet på denna plats.
Väl framme valde vi turen till Östra Ottfjället och började vandra.
En bit upp i backen tog vi vänster vid vindskyddet och fortsatte turen över både frusen mark och blöta myrar. Efter en bra stund började vi undra när vi skulle nå nästa märke och varför det kändes som att vi leddes åt fel håll. När så äntligen nästa ledpinne kom märkte vi att vi följde helt fel led. Fram med karta och gps och se hur fel ute vi var. Tydligen hade vi gått fel redan från början och vindskyddet vi vek av vid var inte ens rätt vindskydd…
Det var bara att vända om och gå tillbaka ett par kilometer. Vi letade oss ner till rätt led så småningom och började klättra uppåt igen. Dock hade dagen redan gått så långt att vi inte skulle hinna upp till toppen innan jag skulle iväg på 25-års fest.
Vi kom upp en bit till och när jag vände mig om fick jag se den här vyn :
Solen letade sig genom molnen och kastade ett otroligt vackert sken över fjällen.
Strax därefter var det inte längre barmark utan ett tunt täcke snö låg på den allt mer frusna marken och det blev lite tuffare vandring. Det kändes att luften ändrades till det kallare och vinden tog i allt mer men en liten bit till ville jag hinna innan vi skulle behöva vända hemåt igen.
När vi nådde denna platå bestämde vi oss för att det fick vara nog för idag. Vacker utsikt men molnen kröp allt längre ned och vinden blev riktigt stark så jag vågade inte riktigt fortsätta längre upp på berget.
Nöjd över att fått se detta valde vi att ta oss ner igen. Det var nog i sista sekunden för inte långt efter att vi hade tagit oss förbi den värsta halkan, började det att snöa!
Stora fina flingor dalade ned och la sig som en tunn slöja både över oss och marken och det såg så vackert ut. Fjällen slutar aldrig att förvåna med sina snabba skiftningar och nu kändes det som att vi var mitt i ett byte av årstid.
När solen kom fram och värmde oss samtidigt som snöflingorna föll kunde jag inget annat göra än le och njuta av att naturen än en gång lät mig se dess magi.
Brukar ni vara ute och vandra? Har ni något bra tips på vackra fjäll i Jämtland som jag bara inte får missa?
