Barnsligt förtjust i snö

Alltså känslan när de första snöflingorna för året landar i mitt ansikte är obeskrivlig.  En djup glädje som bubblar upp tillsammans med en känsla av frihet, lugn och tacksamhet.

Då vi nu går in i November är det väl ändå okej att säga:

Välkommen du underbara vinter!

Roadtrip till den första snön

Ja vart ska man börja. Den här dagen blev så mycket roligare än vad jag någonsin kunde ha trott.

På lördagen var vi (jag och min man)på Andersön här i Östersund och medan vi satt där och fikade såg vi hur det kom tjocka moln och drog in över Bydalsfjällen. De kändes inte som vanliga regnmoln utan vi båda tyckte att det såg ut som att det mycket väl kunde vara snö.

Ungefär 2 timmar senare drog molnen bort och vi såg att det hade kommit lite snö, längst upp,  på bergstopparna. Ni får ursäkta den dåliga kvaliteten men det var så mörkt samt inzoomat till 300 på teleobjektivet, men jag ville att ni skulle se vad vi såg.

Uppspelta av synen av snö, bestämde vi oss för att redan nästa dag åka till Bydalen.

Sagt och gjort. På söndagen packade vi bilen med lite fika, kameraväska och varma kläder.

Vi kom inte långt innan jag undrade vad det var för konstigt moln som tornade upp sig långt bort i fjärran. Det visade sig att det inte alls var ett moln utan Åre som under natten hade fått ett rejält lager snö på sig. Jag var ju självklart tvungen att stanna och ta en bild och där skulle vi få dagens första och största skratt.

Jag klev ur bilen, gick neråt vattnet för att få en bättre vinkel och tog bilden ni ser här nedan. Kikade på kameran när jag gick tillbaka för att se om det ens gick att fota så långt bort, handhållet dessutom, och var därför inte medveten om miljön omkring mig. Jag tittade upp för att se vart jag gick och hade då en bom, PRECIS framför näsan. Ryckte till, duckade mig och började skratta. Tittade mot Sigge för att se om han hade sett vad som skedde och får då se att han sitter och filmar mig med GoPro:n. Vilket fick mig att bara skratta ännu mer. Alltså vad är oddsen för att man lyckas fånga ett sådan ögonblick.

Efter detta var stämningen på topp och vi åkte vidare mot de snötäckta fjällen.

Vackra vyer flög förbi och vi stannade då och då så att jag fick rasta både min kropp och kameran.

När vi hade svängt av den större vägen för att ta grusvägen som går fram till Bydalen tornade snart en vit bergstopp upp sig, borta i horisonten. Överlycklig över att vi äntligen såg snön på nära håll var jag ju bara tvungen att ta ett glädjehopp.

Så läckert!

När vi kom fram till byn hängde regnet i luften och från marken såg vi inte ens snön. Men hade vi åkt hela vägen hit var vi bara tvugna att se snön så vi bytte till vandringsskor och jag packade om kameraväskan samt hängde på en långklänning på väskan (man vet ju aldrig och det blir ett bra fototillfälle) och började gå upp för berget.

Berget mitt emot oss såg vackert ut med den vita toppen och vi undrade när vi skulle nå snön där vi gick.

Det skulle inte dröja så länge.

Jag såg snön först och pekade in i skogen så att Sigge skulle få se. När han såg det gjorde jag ett överdrivet tjut och vi gick in i gläntan där snön var.

Det var dock så lite att vi inte kände oss nöjda utan fortsatte uppåt.

När vi nästan hade nått toppen fans det i alla fall tillräckligt med snö för att kunna kasta en snöboll. Vi njöt en stund av blåbär, som gömde sig under det tunna snötäcket, och de vackra vyerna.

Vi tänkte precis gå vidare när solen äntligen bröt igenom molnen och jag kände att mitt fototillfälle med klänningen, var  nu.

Jag bytte om till klänningen och valde att behålla de svart strumbyxorna på då det var så pass kallt. Men vandringskängorna hade jag ingen lust att ha med på bild så det blev till att springa runt utan skor.

Vi tog några bilder men det var så mycket kallare än jag trodde så jag fick rätt snabbt ge upp och gå för att klä på mig. Tyvärr blev mina fötter så kalla att jag inte kunde fortsätta upp till toppen. Vi vände nedåt igen, fortfarande glada över dagen.

När vi kom ner fick jag veta att Sigge hade filmat, mycket mer än vad jag hade varit medveten om, under hela dagen.  Min första tanke var att bli lite småsur men sedan började jag asgarva när han berättade om vilka stunder som faktiskt var med på film.

Han brukar alltid skämta om att han borde filma mig då jag både är ganska klumpig av mig samt är en sådan person som både säger och gör det som faller mig in, precis när jag känner det, och nu hade han gjort slag i saken och faktiskt lyckats rätt bra. Jag hade ingen aning om flera av stunderna han hade fått med. Det är väl det som är charmen med GoPro, man kan ju till och med ha dem uppochner när man filmar, vilket gör att man inte alls märker det så lätt.

För att avsluta detta inlägg tänkte jag bjussa på en liten film av dessa stunder. Ni får ju i alla fall en liten bättre inblick i vem jag är.

Hoppas att ni kommer att uppskatta den!

 

Kramar på er!

Camilla

I ett hav av rallarrosor

 

Vädret har varit rätt grått och trist här i ett par veckor nu  vilket har lett till att jag mest suttit inne vid datorn och jobbat. Det i sin tur har fått mig att bli lite smått tokig då mitt mående påverkas enormt av hur mycket eller framför allt hur lite jag är utomhus.

När jag då här om veckan äntligen fick se solen lysa gav det mig en sådan energi och lust att jag bara var tvungen att ge mig ut med kameran.

Jag tog cykeln och började cykla längs med vattnet ut mot Ås och fick se att hösten hade kommit längre än jag trodde. Löven hade börjat skifta färg, luften var kall och så där härligt krispig och  de flesta blommorna var vissna. Det var vackert men även lite sorgset på samma gång och jag bannade mig själv lite för att inte ha gett mig ut tidigare i veckan. Men allt har en mening och när jag nu cyklade fram längs de små vägarna njöt jag så otroligt mycket av allt det vackra på ett helt annat sätt än vad jag kanske annars skulle ha gjort.

När jag kom upp på ett krön såg det nästan ut som att det låg dimma över vägen vilket kändes konstigt då solen sken och dagen var långt framskriden. När jag kom närmre såg jag att det inte alls var dimma, det var frön. Luften var helt fylld av små, duniga frön från mjölkörten som stod i vägrenen. I solens sken såg det ut som att små, små kristaller svävade runt i luften. Det var så vackert att jag blev helt förtrollad av detta magiska skådespel.

 

En lång stund stod jag där och betraktade allt det vackra men sedan tog glädjen och ivern över och jag var bara tvungen att få vara delaktig. Jag klev in i fältet av rallarrosor och på en gång flög tusentals frön upp  och allt blev om möjligt ännu vackrare. Först bara gapade jag av förvåning men sedan kände jag en sådan glädje bubbla upp och jag skrattade och njöt fullständigt åt att få vara en del av denna stund.

När solen började gå ner var det dags att åka hemåt. En känsla av lätthet, glädje och en känsla av att kunna andas igen,  strömmade genom min kropp medan jag sakta cyklade fram, en känsla som inte hade funnits där när jag började min dag.  En känsla som jag nu kände tacksamhet över att äntligen få känna igen.

Om ni får en stund över, gå ut i ett fält av rallarrosor, spring runt och bara njut av det härlig skådespelet. den barnsliga glädjen det för med sig är verkligen som magi för själen.

Kram Camilla

En stund bland kossor

En av mina absoluta favorit sysselsättningar att göra på kvällarna den här årstiden är att ta bilen och åka runt på små grusvägar och utforska mina närområden. Det är så mysigt att åka runt medan solen sakta sjunker lägre och lägre på himlen.

En sådan kväll hade jag här om veckan.

Jag hade haft en tuff dag och hade ont och var på lite retligt humör och kände i hela kroppen att jag behövde komma ut från lägenheten en stund.

När min man kom hem frågade jag om vi inte kunde åka en sväng och han var inte sen att haka på. Då vi aldrig hade inte åkt ut mot Lit tidigare så  föll valet på att ta oss ditåt. Redan när vi svängde av på grusvägen in i skogen kände jag att pulsen gick ner, andningen djupnade och jag blev mer närvarande i nuet.

Skog, öppna fält, odlingar och sjöar flög förbi och jag kände suget att fånga det på bild komma krypande.

När vi stannade och jag hörde koskällor var jag bara tvungen att kolla vart kossorna kunde gömma sig. Jag behövde inte leta länge för strax kom de runt hörnet gående rätt emot oss. Det är detta som är så härligt med kossor, deras nyfikenhet och tillitsfullhet. De var så fina med den gamla redskapsboden bakom sig att jag bara var tvungen att föreviga dem. Det dröjde inte länge innan deras nyfikenhet hade för dem alldeles intill oss och jag fick känna deras lugna, trygga energi samt njuta av det underbara ljudet av koskällor.

 

På väg tillbaka till stan stannade vi ett par gånger så att jag kunde ta några bilder så att vi skulle ha minnen av denna kväll att titta tillbaka på. Det är det bästa med att fotografera så mycket, minnena, att kunna gå tillbaka och minnas när vårt eget minne kanske förlorat en del i styrka.  Nu, genom denna blogg, kommer jag även kunna minnas känslorna från denna härlig stund.

Naturen har verkligen en helande verkan på mig och det är härligt att känna att jag kan få den känslan även fast jag största delen av tiden satt i en bil. Härligt att jag har något att kunna ta till de dagar kroppen inte riktigt orkar så mycket rörelse.

Det riktiga guldet av norrland

Hjortron, detta söta, fylliga bär, fullt av smak från skogen är ett av mina absoluta favorit bär och faktiskt en av anledningarna till att jag längtade norrut.

Trots att jag har spenderar många semesterveckor om somrarna i Åre så har jag aldrig lyckats pricka in hjortrontiden. Antingen har det varit för tidigt, för dåligt år eller till och med för sent trots att jag behövde vara tillbaka på jobbet runt v 33 varje år.

Men nu, detta år fick jag äntligen känna på hur det är att få plocka flera liter

hjortron och jag bara älskade det. Jag har dock mycket kvar att lära om  vilka ställen som är de bästa men en lärdom har jag redan fått med mig och det är : ta inte sovmorgon när du ska ut och plocka.. Vi kom upp på fjället vid Ottsjö en dag runt lunch och gick direkt dit vi hade sett massor av omogna veckan innan men det fanns nästan inga kvar. Snopna kollade vi oss runt och såg massor av folk komma med stora hinkar fyllda med gyllene bär. Vi var för sena!

Vi letade vidare och lyckades i alla fall få ihop en liter denna dag.

Nästa dag åkte vi tillbaka men tänkte att vi skulle gå ännu längre bort, efter tips från ett gulligt par vi mötte dagen innan. Vi letade och letade och hittade tillslut ett ställe som verkade lovande. Började plocka och ju mer jag plockade desto mer såg jag. Äntligen!

Plockade ett tag och sedan åt vi soppa och tittade på utsikten och bara slappade i solen en stund innan jag fortsatte plocka.

Mannen min somnade så jag kunde plocka vidare och medan jag gick där fylldes jag av en sådan tacksamhet och lycka över att jag var på just den här platsen under just denna tid. Efter så mycket oro, funderingar, jobbiga tider så är vi nu äntligen här, här där vi kan njuta av fjäll, klar luft och underbara vyer, så ofta vi vill. Vi klarade det!

När jag sedan åkte hem och kunde lägga 4 påsar med hjortron i frysen kände jag mig så rik.

Tänk att i vinter att kunna värma lite hjortron till ostbrickan, glassen eller pannkakorna, vilken lycka!